vaknade strex efter elva, vad bortskämd man är och ändå klagar man på allt. vissa mer än andra men så är det. man ska vara glad så länge man är frisk och inte gått miste om ngt man har. för allt kan ändras på en sekund ! en sak vet då jag, jag kommer defintivt inte leva kvar här om jag får reda på att jag har en obotlig sjukdom. då är det slut. skulle aldrig klara av att leva med att veta att man ska dö. visst, alla dör ngn gång. men är man frisk så lider man inte av vetskapen på samma sätt. så de som lever till det är helt slut, ni är otroligt starka måste jag säga. anledningen till att jag kom in på det här, är att jag va till toras grav (en gamal klasskompis) brukar svänga in där ibland, och det är så fint på hennes grav. hon skulle bara veta hur många det är som saknar henne. hon va bara nitton år, tänk att tiden springer från en så fort.
från det ena till det andra så älskar jag anton, han är det finaste jag har. bara jag ser på honom blir jag full av hopp <3